Här kommer det att dyka upp lite gott och blandat av dikter, historia och annan läsning för människor som har ett fosterländskt eller allmänt intresse.



Destination undergång

 

Betongen reser murar, splittrar och förgör,

skapar otrygghet och ångest här i Svea Borg

När allting rämnar framför våra ögon ner

skall vi då stilla tiga, aldrig prata mer.

Se landet som vi ärvde så sakta tyna bort,

skåda välfärd som raseras i en stadig takt.

 

Fabrikens maskiner de står sedan länge still,

på kontoret tittar fönstrens tomma ögon ut.

Där i vinden blåser en urblekt fraktsedel bort,

arbetet placerades bortom Sveas land

När maktens män fick fallskärmar,

fick vi stå med mössan där i vacker hand.

 

I skolan ser man barn med ögon tunga,

rädslan och osäkerheten vakar ständigt där.

Väntar gänget på pojken när han vandrar hem,

eller skall flickan ofredas på rasten igen.

Vad hände med trygghet och moral,

forna gamla Sverige finns ej kvar

 

Text:

Webmaster@habodemokraterna.se


 

Viktor Rydberg
Viktor Rydberg omkring 1890
Viktor Rydberg omkring 1890
Född 18 december 1828
JönköpingSverige
Död 21 september 1895 (66 år)
DjursholmSverige
Yrke Författare
Skald
Journalist
Språkvårdare
Religionsfilosof
Översättare
Kulturhistoriker
Medlem av Svenska Akademien 1878
Nationalitet Sverige Svensk
Språk Svenska
Verksam 1800-talet
Framstående verk Betlehems stjärna
Singoalla
Tomten
Släktingar Carl August Rydberg (bror)

Källa Wikipedia


Vaknen!

(Efter O. Viig.)

Vaknen, Nordens alla hjärtan,
ur den långa vinterdvala!
Lyssnen åter till de röster,
som om ädla bragder tala!
Vaknen, vaknen upp till livet,
I som drogens hårt med döden,
morgonrodnans fana svajar,
upp och följen hennes öden!

Vaknen upp och leten idogt
i de kämpekummel höga,
i de stora minnesmärken,
anden ställde för vårt öga!
Vaknen upp till syn och sinne
för det stora, för det ljuva,
som kan smälta kvinnohjärtan,
som kan hjältehjärtan kuva!

Hör de djupa ljud från Nordens
barndomsdagars Baldershage,
kämpeluren, Heimdalshornet,
silverharpans klang hos Brage!
Hör, det är den vaggsång, nornan
fordom kvad för folkets öra
och ett nordiskt barnahjärta
ännu glädes av att höra.

Lyssna, lyssna, djupt ur fjällen
hörs en ton, ej än förgången,
från den gamla Valas harpa,
kämpevisan, skaldesången!
Vindens kvad i askens krona,
viskningen vid Baldersbålet,
Frejas suck och svärdens stålklang
ljuda än i modersmålet.

Vaknen upp och skåden klarligt,
huru fädren här i norden
strävade till mer än ära
och till mer än glans på jorden,
ja, till mer än Valhalls glädje
och ett rum i fadershuset -
till att dö vid gudars sida
den sista strid för ljuset!

Viktor Rydberg 

 


Erik Gustaf Geijer
Erik Gustaf Geijer från en målning av Karl Vilhelm Nordgren.
Erik Gustaf Geijer från en målning av Karl Vilhelm Nordgren.
Född 12 januari 1783
Ransäters bruk i Värmland
Död 23 april 1847 (64 år)
Stockholm
Yrke Författare, poet, filosof, historiker och tonsättare.
Genrer Lyrikpsalmer
Make/maka Anna Lisa Lilljebjörn
Barn Knut Geijer
Alfred Geijer
Agnes Geijer
Bengt Gustaf Geijer
Influenser Göticismen

 Källa Wikipedia


"Vikingen"

Erik Gustaf Geijer


Vid femton års ålder blef stugan mig trång, Där jag bodde med moder min. Att vakta på gettren blef dagen mig lång; Jag bytte om håg och sinn'. Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad, Jag kunde som förr ej mer vara glad Uti skogen. Med häftigt sinne på fjället jag språng, Och såg i det vida haf. Mig tycktes så ljuflig böljornas sång, Där de gå i det skummande haf. De komma från fjerran, fjerran land, Dem hålla ej bojor, de känna ej band Uti hafvet. En morgon från stranden ett skepp jag såg; Som en pil i viken det sköt. Då svälde mig bröstet, då brände min håg, Då visste jag hvad mig tröt. Jag lopp ifrån gettren och moder min, Och vikingen tog mig i skeppet in Uppå hafvet. Och vinden med makt in i seglen lopp; Vi flögo på böljornas rygg. I blånande djup sönk fjellets topp, Och jag var så glad och så trygg. Jag faders rostiga svärd tog i hand Och svor att eröfra mig rike och land Uppå hafvet. Vid sexton års ålder jag vikingen slog, Som skällde mig skägglös och vek. Jag sjö-konung blef — öfver vattnen drog Uti härnadens blodiga lek. Jag landgång gjorde, vann borgar och slott, Och med mina kämpar om rofvet drog lott Uppå hafvet. Ur hornen vi tömde då mjödets must Med magt på den stormande sjö. Från vågen vi herrskade på hvar kust — I Valland jag tog mig en mö — I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd, Och så stod vårt bröllop, med lekande fröjd Uppå hafvet. En gång äfven jag ägde länder och borg, Och drack under sotad ås[1], Och drog för rike och menighet sorg, Och sof inom väggar och lås. Det var en hel vinter — den syntes mig lång, Och fast jag var kung var dock jorden mig trång Emot hafvet. Jag ingenting gjorde, men hade ej ro, För att hjelpa hvar hjelplös gäck. Till mur vill man ha mig kring bondens bo Och till lås för tiggarens säck. På sakören, edgång och tjufvar och rån Jag hörde mig mätt — vor' jag långt derifrån Uppå hafvet! Så bad jag — men hän gick och vintern lång, Och med sippor stränderna strös, Och böljorna sjunga åter sin sång Och klinga: till sjöss, till sjöss! Och vår-vindar spela i dal och i höjd, Och strömmarna fria störta med fröjd Uti hafvet. Då grep mig det fordna osynliga band, Mig lockade böljornas ras. Jag strödde mitt gull öfver städer och land, Och slog min krona i kras Och fattig som förr, med ett skepp och ett svärd. Emot okända öden drog i vikinga-färd Uppå hafvet. Som vinden frie vi lekte med lust På fjerran svallande sjö. Vi menniskan sågo, på främmande kust, På samma sätt lefva och dö. Bekymren med henne städs bosätta sig; Men sorgen, hon känner ej vikingens stig Uppå hafvet. Och åter bland kämpar jag spejande stod Efter skepp i det fjerran blå. Kom vikinga-segel — då gälde det blod; Kom krämarn — så fick han gå. Men blodig är segren den tappre värd, Och vikinga-vänskap, den knytes med svärd Uppå hafvet. Stod jag mig om dagen å gungande stäf, I glans för mig framtiden låg; Så rolig, som svanen i gungande säf, Jag fördes på brusande våg. Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp, Och fritt som omätliga rymden mitt hopp, Uppå hafvet. Men stod jag om natten å gungande stäf, Och den ensliga vågen röt, Då hörde jag Nornorna virka sin väf, I den storm genom rymden sköt. Likt menskornas öden är böljornas svall: Bäst är vara färdig för medgång som fall Uppå hafvet. Jag tjugu år fyllt — då kom ofärden snar, Och sjön nu begärar mitt blod. Han känner det väl, han det för druckit har Där hetaste striden stod. Det brinnande hjerta det klappar så fort, Det snart skall få svalka å kylig ort Uti hafvet. Dock klagar jag ej mina dagars tal: Snar var, men god, deras fart. Det går ej en väg blott till gudarnas sal; Och bättre är hinna den snart. Med dödssång de ljudande böljor gå: På dem har jag lefvat — min graf skall jag få Uti hafvet. * * * Så sjunger på ensliga klippans hall Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall — I djupet sjön honom rifver — Och böljorna sjunga åter sin sång, Och vinden vexlar sin lekande gång; Men den tappres minne — det blifver.

Esaias Tegnér
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.
Född 13 november 1782
Kyrkeruds komministerboställeBy sockenVärmland
Död 1 november 1846 (63 år)
VäxjöSmåland
Yrke Präst, biskop, riksdagsman
Genrer Lyrik
Framstående verk Frithiofs saga
Make/maka Anna Maria Gustava Myhrman
Barn Christoffer Tegnér
Göthilda Tegnér
Disa Tegnér
Lars Gustaf Tegnér
Influenser Göticismen

 

Källa Wikipedia

 


SVEA av Esaias Tegner

 

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!


En annan sjunge fritt till våra tiders heder
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de hjältedar, som flytt, den kraft, han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen,
han läspe tidens lov och fire dagens nöjen.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, tid,
som smilar över oss i falsk och veklig frid.


Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen.
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då nordens son ej än tog andras seder an
och njöt, vad jorden gav, och tålte som en man.
Bort med den falska konst, som sinnets kraft förvekar,
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar! -
Folk, som vid öknens barm växt opp och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torva skär;
som, strött kring polens ring bland skogarna och fjällen,
upphugger, nattbetäckt, din bärgning utur hällen!


Vad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
ditt fria självbestånd, din ära, ja din dygd
för tomma njutningar, från fjärran länder förda,
som suga landets märg och sinnets krafter mörda;
du härmar oförsynt, och glömskt av fädrens lag
all söderns veklighet, och saknar dess behag.


Naturen lede dig! Hon gav för skilda zoner
åt sederna sin färg, åt språken sina toner.
I söderns paradis, där solens milda kraft
uppammar självsådd skörd och kokar druvans saft,
där himlen jämt är blå, och i en evig sommar
orangens gull slår opp och lagrens krona blommar,
och mellan bäckars sorl och västanvindars gång
själv språket smälter bort i lena toners sång; -
där bjöd naturen själv den glada mänskan njuta.


Hon leder nöjets dans och knäpper sångens luta,
och livet, fritt för sorg som för behovens hot,
är yppigt som den jord, som blomstrar för din fot. -
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar
hon gjutit isfylld våg och murat fjällens väggar;
utöver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt.
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall, förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.


Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.


Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad.
Så växte fordom opp bland tallarna en släkt,
som kuvat österns våld och söderns bävan väckt.


O Sveas forna dar, o fädrens gudaminnen,
i seklers långa natt I skymten och försvinnen.
I sången leven kvar! Den tiden är förbi,
då, trygg som klippans rot, som himlens vind så fri
och närd utav den skörd som på hans täppa grodde,
Europas segrare i nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för kung och fosterland
han slösade ej ord, men väpnade sin hand.


Han plöjde fädrens jord och ärvde deras seder,
såg glad i livet in och trygg i graven neder;
och skild från vekligt prål och yppighetens flärd,
han ej beskattad blev, men ärad av en värld.
Ej Asien klädde än, ej Indier honom födde,
för honom söderns folk, och ej dess druvor blödde.
Osmakligt var ej än vadhelst som nämndes svenskt;
hans sinne som hans dräkt var varmt och fosterländskt;
och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
stal hälsan från hans kind och modet ur hans hjärta,
Nöjd med vad jorden bjöd och skog och bölja gav,
han sökte ingens skygd, och hade ingen slav.


Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde
och gästfrihet var namn på hyddan, där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
förtrodde blott åt Gud sitt hjärtas tysta klagan
och kysste fadrens hand inunder fadersagan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången. -
I ädle, mossa gror på edra glömda ben,
er levnads hjältedikt är slutad längesen.
En annan värld står opp. Välan, välan, I fäder,
vem är den mänskoätt, som på er aska träder?


O blygd! Är detta er, är detta göters stam,
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, avundsam,
med sina små begär, med sina halva dygder
och söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din forna kraft, ditt forna allvar? Var
det hjältenamn, o folk, som trötta ryktet bar?
Och nitet, som gav gods, gav liv för statens heder,
och ärans gudadröm och fädrens rena seder?
Du leker utan blygd på deras helga stoft
och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft.


Gå, jag har ingen sång för dylika bedrifter,
lägg bort ditt ärvda namn och köp dig andra grifter!
Vad säger jag? O Gud, o Sverige, Vasars jord,
förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
som ville ge sitt liv, sin sällhet tusen gånger,
blott att ej se ditt fall, din blygd, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant, där svindlande du stod,
du rycktes nyligen av dina ädlas mod.


Med hjärtat milt och fritt, med håret silverfärgat,
beskyddar Karl ännu ruiner, dem han bärgat,
och Segrarn står bredvid, beundrad av en värld,
och Oscar växer opp att föra Fingals svärd.
Skall aldrig deras namn ditt duvna sinne väcka?
Skall evigt ditt fördärv var ädel möda gäcka?
Och är den enda lön, du ämnar deras dygd,
ett fortsatt skådespel, o Svea, av din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en tyrann till herre.
Den ej umbära kan bär lätt en oväns band,
och svärdet trives ej uti han snåla hand.


Du sover, Svea folk! Vem vill din vila rubba?
Men sveket med sin dolk, men våldet med sin klubba,
de vaka omkring dig. O, väckte dig min sång
med djup av gravens röst, med dån av åskans gång!
Se, med de väldige ha dina fäder tvistat,
men nu går solen upp i länder, som du mistat.
O Finland, trohets hem, o borg, som Ehrnsvärd byggt,
nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt!
En tron står opp ur kärr, vars namn vi knappast vetat,
och kungar böja knä, där våra hjordar betat.


Farväl, du Sveas värn, farväl, du hjältars land!
Se, Botnens bölja för vår gråt intill din strand. -
Välan, en högre makt nationers öden väger.
Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!


O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!
Du äger icke allt av fädrens helga bygd;
hav mer än deras land, hav ännu deras dygd,
den lugna storheten, den djärva frihetsanden;
knyt fastare ihop de sprängda samfundsbanden;
stå ej bekymmerslös mitt i en väpnad värld,
och vila, om du får, men vila vid ditt svärd!


Bliv åter, Svea folk, bliv åter, vad du varit;
lär av vad andra land, av vad du själv erfarit!
Det frihet är och rätt och ljus du vakar för:
hör mänsklighetens bön, om du ej skaldens hör!
Se tiden! Är han gjord för svagheten och flärden?
Erövrare gå fram, som jordskalv, genom världen.
Europas gamla form ej längre hålla vill,
den nya skapelsen med svärdet yxas till.


Vad troner störtas om! Vad riken sönderstyckas!
Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.
Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art.
Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart.
Betänksamt ödet står, med griffeln höjd, att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista.
Ett ögonblick ännu! Det plånar ut med köld
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.


Upp, ännu är det tid att deras helgdom bärga,
än har du kung och stat och gravar till att värja,
och vålnan av ett namn, som minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö därför. -
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära
och rädda, fallande, åtminstone din ära. -


Verner von Heidenstam Nobelpristagare
Verner von Heidenstam (1859–1940); målning av Johan Krouthén på Charlottenborgs slott.
Verner von Heidenstam (1859–1940); målning av Johan Krouthén på Charlottenborgs slott.
Född 6 juli 1859
OlshammarÖrebro län
Död 20 maj 1940 (80 år)
ÖvralidÖstergötlands län
Nationalitet Sverige Svensk
Verksam 18881940
Debutverk Vallfart och vandringsår
Framstående priser Nobelpristagare Nobelpriset i litteratur (1916)

Källa Wikipedia


Medborgarsång
av Verner von Heidenstam

 

Ur diktcykeln Ett folk, 1899. Tonsatt av Wilhelm Stenhammar, 1905.

 

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta, som vi har gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.


Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga miljoner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”

– Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941